Uppe i det blå

Igår blev det äntligen av… fallskärmshoppen. När H fyllde år fick han en upplevelsepresent av grannarna. Han bestämde sig för att det skulle bli ett fallskärmshopp. Eftersom det är något jag också drömt om att prova önskade jag mig ett bidrag till ett hopp när jag fyllde år. Och det fick jag av svärföräldrar och svägerskor.

 

 

I måndags hade vi bokat tid för hoppen men som bekant har det ju varit ganska ostadig väderlek senaste tiden. Vi ringde några timmar innan avtalad tid och fick reda på att det inte gick att hoppa för tillfället men att vi kunde boka om till en senare tid samma dag. Fortsatt väntan och avstämning med Yr, SMHI och alla andra väderappar. Men vad hjälpte det. Lika mulet och regn hela tiden, så det blev inget hopp den dagen. Lite snopet när man laddat och dessutom ordnat med två fotografer som skulle föreviga detta tillfälle. Bara att boka ny tid. Inte det lättaste dock då det var ganska fulltecknat i tidsbokningen. Fler som fått boka om sin hopp kanske. Vi hittade i alla fall en tid som passade på lördagen.

 

 

Hela veckan har vi försökt följa väderprognoserna, men det blir ju som det blir. I lördags såg det riktigt bra ut. Och en avstämningen med fallskärmsklubben visade att man var i full gång med dagens hoppningar så det var bara att komma.

 

 

 

Vid Stockholms fallskärmsklubb i Gryttjom, utanför Tierp visade det sig råda febril aktivitet. Det var massor av hoppare från hela Sverige som var där, bland annat landslaget och dessutom alla vi som skulle hoppa tandemhopp. På grund av att man bara körde med ett plan denna dag blev det förseningar och långa väntetider. Men det fanns ju en hel del att titta på medan man väntade. Vid Tierps Arena hade man en flyguppvisning denna dag så då och då kom plan därifrån flygande över Gryttjoms flygfält. Bland annat en JAS Gripen.

När det så var dags för våra hopp fick vi ta på oss overaller, flygarmössor och fina gogles. Vi fick en kort genomgång av hur det skulle gå till. ”Böj huvudet bakåt, svanka, tänk ostbåge när du hoppar ut. Får du svårt att andas under fritt fall har du antagligen glömt att stänga munnen. Vid en knackning på axeln sträck ut armarna. Slappna av och njut!” Okej, ska försöka. Min tandeminstruktör hade hoppat i 25 år så det kändes ju rätt tryggt.

 

 

I planet på väg upp satt vi som packade sillar. Vi var fyra stycken som skulle hoppa tandemhopp, våra instruktörer samt kanske ett tiotal andra hoppare. Vi skulle hoppa från 4000 meters höjd så det var en rejäl flygtur innan vi nådde den höjden. Sedan gick allt ganska fort. En efter en  försvann hopparna ut i molnen och så var det min tur. Märklig känsla att bara slänga sig ut i molnen i en rasande fart. Det var ganska kallt när man föll genom den grå dimman i 200 km/h. Men en hissnande känsla. Efter ca 45 sekunder kom ett litet ryck och fallskärmen vecklades ut. Då blev det alldeles tyst och stilla och det gick att prata med instruktören. Vi gled sakta över norduppland och utsikten var helt fantastisk. Vi gjorde några snurrar och svängar och jag kände mig lite yr och börja de må lite illa. Hade inte haft en tanke på att man kunde bli åksjuk. Jag som har så lätt att bli det. Hann tänka hur det skulle vara att spy på 1500 meters höjd, innan det som tur var gick över. Efter några minuter landade vi mjukt på marken. Helt otrolig upplevelse. Vilken adrenalinkick.

 

 

 

 

Annonser

3 thoughts on “Uppe i det blå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s